Nu är det två veckor kvar till skolan för mina systrar börjar. Detta är första gången som jag inte har en skolbänk som väntar på just mig. Jag ljuger om jag säger att det inte är en stor sorg för mig. Kanske hade jag hoppats att jag skulle komma vidare, läsa vidare och få mer kunskap. Inte för att jag hade tanke att läsa något stort eller komplicerat men nu blir så inte fallet.
För efter en kurvig skolgång så var det trotts många timmar med böcker, ord och meningar för mig för svårt att klara upp till målen i Engelska 6. Kanske är just detta det bland det svåraste för mig att ta till mig. Jag har svårt att ge upp och envis som en gris. Att trotts man kämpat som en gris dag och natt så kom jag aldrig fram. Ibland svider sanningen och utvärderingsmötet där de sa att jag inte skulle gå ut med fullständiga betyg var nog inte lätt för någon av de inblandade och kanske var det tur att det var med en lärare som störtat och haft mig under alla mina år på gymnasiet.
Jag har nu fått material för att läsa mer engelska så på ett sätt så ska jag ju läsa även i år men inte på samma sätt och att läsa en kurs man läst en och kanske skulle man kunna säga att jag till och med läst den två gånger. Så tredje gången gillt som de säger…
Så då jag inte har Engelska 6 så är högskolan utesluten och det är egentligen inte att jag inte läser vidare i år som är den stora sorgen, utan det är tanken av att läst så mycket i skolan som jag gjort 3150 poäng (vanligt läser man ca 2500 poäng) Jag har läst hundlinjen och Naturlinjen plus extra samhälle, historia och avel. Men trots allt plugg, där jag lagt timme efter timme så kom jag inte i mål. Det är det som är den största sorgen för mig. En sorg som under sommaren har växt sig större och större och den värsta dagen denna sommaren var den dagen som högskoleantagningen kom och det ända jag såg den dagen var folk som kom in på högskolan.
Att sitta i en bil titta på min Benjamin pyssla med sina maskiner som han älskar och se lyckan hos före detta klasskompisar som kan följa sin dröm. Att vara glad med dom som kan följa sina hjärtan, så satt jag där med en sorg inom mig som var svår att förstå. Jag skulle strax efter detta åka med Benjamin hem till mina hundar som jag älskar, vi skulle spendera mycket tid tillsammans denna sommaren och jag trivs verkligen i deras sällskap, hundarna och Benjamin. Jag skulle ju vara glad och lycklig över att jag nu kan leva min dröm. Som jag i 6 år verkligen kämpat för och drömt om, att få jobba med mina hundar på heltid. Nu var det möjligt och jag sitter och är borta.
Inte för att jag känner press eller måsten från min familj att man ska läsa vidare efter gymnasiet, och Benjamin störta mig verkligen. Men jag känner en press från kanske främst mig själv, att har man läst så mycket och lagt ner så mycket tid på att plugga så ska man läsa vidare att få alla timmar som man lagt ner på plugg att få ett värde.
Jag tror att kraven jag byggt upp i skolan har följt mig och jag har svårt att se att det jag verkligen vill är att se till att nästa generation hundar födds frisk och förbli friska. Att nästa generation får den absolut bästa starten i livet. Att nästa generation har en mamma som älskar sina valpar in i minsta vrå. Att nästa generation sprider lycka och kärlek runt sig i hela deras liv. Att nästa generation ska ha chans att få sprida glädje på skolor, sjukhus och boende. Det är det jag drömmer om och har drömt om. trotts detta så kan jag inte säga att det är en sorg att inte kunna läsa vidare nu… att jag måste nu efter skolan behöva läsa Engelska en gång till att jag inte klarade att gå ut skolan på det sättet som jag ville göra.
Med detta sagt så spelar det ingen roll hur gammal man är och hur mycket man har med sig från tidigare. Att inte nå ett mål som man läge drömt om är ett slag i ansiktet. Du kanske tänker ja ja lilla gumman du har hela livet på dig att läsa upp din engelska och göra det du vill. Men för mig handlar det inte om att jag kan göra det senare, det vet jag och kommer att göra. Det som är den stora grejen för mig är att jag fick ta studenten med ett F (underkänt) i papparena.
Jag är den sista som ger upp och snart har jag även Engelskan med mig, det får ta sin tid det tar.
Med detta vill jag också säga att ingen i världen är så stolt som jag över mina för övrigt underbart bra betyg som jag trotts att jag för inte allt för många år sedan låg och gungade på gränsen till underkänt i så många mer ämnen så att bara ha en kurs kvar är för mig underbart om man sätter det i det perspektivet. Svårast är nog för alla med speciella omständigheter att acceptera att alla inte har samma möjligheter.
Sedan är inte ett betyg hela värden, jag har så mycket annat jag är så tacksam och stolt över. Så som den verksamhet jag idag driver med min mamma och pappa. Att jag har haft möjlighet att följa den drömmen att få göra det jag vill på hel tid. Att jag har direkt efter skolan haft ett jobb att gå till och inte vilket jobb som helst jag har fått gå till mitt drömjobb med mina bästa arbetskamrater (hundarna) Att få träna hund, träffa trevliga människor och få följa valpar/Hundar igenom livet är för mig den största fröjden. Jag är evigt tacksam för det. Jag har nya mål och drömmar och den envisa grisen i mig är tillbaka.
Jag är en viljestark person och även om jag inte vill tänka på detta som något negativt. Allt har sin mening och det kommer ge mig andra förutsättningar och möjligheter. Jag kommer nu att kunna följa mitt hjärta och inte följa det jag tror att jag vill för att det ska vara så. Den dagen jag känner att jag vill plugga vidare och hittat en utbildning jag verkligen vill gå på så kommer jag att göra det. Till den dagen är det hundarna, Benjamin och Familjen som står i fokus (och lite engelska.. 😉 )
Till alla er som snart åter sitter i skolbänken så önskar jag er en termin med ny kunskap och roliga möten med nya och gamla kompisar. Ni som kämpar i grundskolan eller gymnasiet så är inget försent ännu, följ era drömmar och va inte rädd att satsa för även om du inte kommer hela vägen så är det värt varenda dag.
Ps. Min student blev den bästa dagen i mitt liv ändå trots F i engelska 6, trots att jag dagarna innan inte trodde det 😉
Tack
Lovisa Callenbring