Så va vi i mitten av december, konstigt hur snabbt det kan gå. Nyss var det hög sommar och varmt och soligt varje dag. Nu är det grått, regnigt och små ruggigt. Men vad gör det, tycker om årstiderna.
Valparna är nu 6 veckor och det går av bara farten. De äter, leker och sover. Jag får springa och tvätta, snurra och plocka med valparna mest hela tiden. Något jag verkligen älskar, det är en helhet och något som jag har valt och står fast vid.
Det är många som frågar hur länge vi hålla på och det är 6 år sedan vi tog in första hundarna och 5 år sedan första kullen kom. Jag var 15 år och helt fast besluten om att det var det jag ville göra. Idag förstår jag att det inte är helt vanligt att vara så beslutsam av vad man ska göra, när man är 15 år. Men för mig har det varit självklart. Rätt så ofta så stannar jag upp och jag hör idag det med andra öron. Men det klart det låter konstigt att jag som 20 åring har hunnit med allt detta.
Det finns många parametrar som gör att vi är som vi är. Allt från gener, uppväxt och erfarenheter. Så är det med alla människor. Alla har inte samma möjligheter och det finns många sätt att se det. Jag är så tacksam och glad att jag har just mina föräldrar. Tänk att de när jag som 13 åring som många andra sa att jag ville ha en hund. Att vi kunde jobba oss fram till en lösning där båda parter var fast besluta om hur det skulle gå till. Vi hade en överenskommelse och där målet var klart och alla viste vägen. När jag efter 4 månader hade visat att det inte bara var en inpuls grej så fick jag min hund. Jag hade då i 4 månader gått upp 6 alla dagar för att gå med familjens hundar. Jag gav de mat, tränade och fixade. När jag sedan fick min första hund så fortsatte det. Intresset fans kvar, vi gick kurser och lärde oss mer. Alla kurserna gick jag själv. Mamma och pappa släppte av mig på klubben och jag gick där med min lilla valp. Det handlar om att våga släppa taget och lita på att det kommer gå bra. När jag 14 år gammal hade gjort budgetplaner, planeringar och ritningar för den verksamhet vi idag har så gjorde vi en ny deal. Sagt och gjort vi jobbade mot gemensam mål. På den vägen är det.
Det som jag tycker är det allra bästa är mina föräldrars insatts i detta, de såg att intresset och tiden fans, de hade möjligheten och det passade in i deras mall också. Då lät de mig ta det ansvaret och inte tänkte de på att jag var 14 år de tog mig för den jag va och på den nivån jag va på. De har uppmuntrat och hejat på. De har luft mig och hjälpt mig i bakgrunden. De har lyft och stöttat.
Jag tänker att får jag någon gång i framtiden egna barn så kommer jag om jag har chansen göra samma sak, jag tror att precis som med valparna så är det till stor nytta av att få lära sig och utvecklas tidigt för att sakta kunna bygga vidare på det och ha chans och tid att utvecklas. Att ta ansvar över något som man brinner för redan från början. Då vet man hur det ska vara sedan. För att ha en verksamhet som vår är inte något man bygger på några månader.
Jag är så glad idag av att jag fått lära mig att ta ansvar över de små liven, att jag vet att vad som krävs och jag vet att jag klara det. För 5 år sedan hade jag inte klarat det utan mamma och pappa, de har gjort så himla mycket för mig och för hundarna. Men idag känner jag mig redo att stå på egna ben och föra detta vidare. Jag vet vad som krävs av mig och jag har sakta byggt upp en kunskap om allt runt om kring tillsammans med mamma och pappas kunskaper om de saker vi håller på med. För att ha en del av ett företag är inte bara att gulla med valpar, det är så mycket mer. Idag kan vi vara stolta över att varit med från början med Australian Labradoodle i Sverige, vi är med och bygger den ras som ligger oss så varmt om hjärtat. Det är så klart en rätt stor del i det hela att jag också valde något så ovanligt som en ”ras” som inte fanns i Sverige, allt va nytt och utbudet i Sverige var och är så litet att vi från start jobbat på den internationella marknaden. Det är coolt och spännande, jag är stolt och oerhört glad, att det var just jag som fick denna chansen och att det var just min mamma och pappa som vågade tro på mig så mycket som de gjort. TACK!
Samtidigt så tror jag aldrig att man skulle kunna tvinga på ett barn detta, det måste komma från insidan och intresset måste vara så extremt stort. Kanske gjorde mamma och pappa rätt när de gav mig ansvar från början eller inte det vet vi inte. Men sen sak är säker och det är att jag känner mig trygg och stolt över de vi byggt upp inte bara med hundarna utan också mellan oss. Sedan kan även mamma och pappa vara som alla andra föräldrar som tjatar och gnäller på en om strumpor på fel håll i tvätt korgen och att städa rummet men det är n helt annan sak.
Ibland önskar jag att jag förstod då 2012 hur det skulle se ut idag, samtidigt så tror jag att hade jag vetet så hade jag aldrig kommit hit. Stora Juleboda Australian Labradoodle drivs inte bara av mig utan också av mina föräldrar. Vi har olika arbetsområden som är olika stora och tillsammans är vi ett team.
Brumma och jag 2013, Brumma 6 veckor och den första Australian Labradoodle valpen född hos oss och kanske också den första i Sverige.